Barn som utesluter en förälder

Snabbnavigera | Hem > Vårt arbete > Föräldrapåverkan > Att välja sida

PappaBarn möter en hel del föräldrar som berättar att de inte längre har någon kontakt med sitt barn eller att de känner att kontakten helt håller på att avslutas. Oftast är det föräldrar som av olika anledningar valt att separera eller hamnat i en vårdnadstvist. Det är inte alls ovanligt bland PappaBarns medlemmar att föräldrar berättar om hur deras barn väljer att ta avstånd i från dem.

- Hur kan mitt barn göra så, vi som alltid haft en så nära och god relation?

I familjer med hög konfliktnivå är det vanligt att barn "väljer sida" men väljer ändå att ha fortsatt kontakt med båda sina föräldrar. Det är heller inte ovanligt att ett barn helt avvisar en förälder och väljer att utesluta denna.

Om man frågar föräldrar som blivit avvisade om de tror att konflikten var orsaken till att ett barn valt att ta avstånd ifrån föräldern svarar ungefär hälften att de inte tror att konflikten var orsaken.

Det är ofta svårt för en avvisad förälder att hantera avsaknaden av sitt barn. Många föräldrar beskriver det som ett övergrepp mot den egna individen och att de upplever det som ett trauma.

PappaBarns erfarenhet är att det ofta finns brister hos båda föräldrarna men att det generellt endast är den ena föräldern som uteslutande bär ansvaret för att barnet har kontaktproblem med den andra föräldern. I familjer där ett barn avvisar en förälder är det oftast den favoriserande föräldern som har personlighetsproblematik i form av dysfunktionella personlighetsdrag eller en personlighetsstörning.

Föräldrar är det absolut viktigaste för ett barn, från det att ett barn föds och vidare genom uppväxten behöver ett barn kärlek, trygghet och stabilitet. Under bra uppväxtförhållanden skapas anknytningsmönster som stärker banden mellan barn och föräldrar.

När föräldrar ska separera är detta ett omvälvande besked för ett barn. Barn har ofta en idyllisk uppfattning om familjen och kan reagera starkt om denna idyll raseras. Om separationen dessutom har inslag av hög konflikt eller föräldrapåverkan reagerar ett barn till slut på ett sådant sätt att det tvingas att välja mellan föräldrarna. Det är alltså en överlevnadsmekanism, ett barns sista utväg för att få en mer lugn och fungerande vardag och att slippa känna ängslan, förvirring eller ångest. Detta är lite enkelt förklarat, verkligheten är mer komplex för de barn som drabbas.

För en förälder är det viktigt att förstå att barn avvisar genom tvång, annars avvisar inte ett barn en förälder. Detta gäller naturligtvis under förhållanden då en förälder inte utövar våld, eller utför andra övergrepp. Man kan förklara detta genom att förstå de anknytningsmönster som skapats under uppväxten.

För ett barn har det ingen betydelse om den negativa känslan grundar sig på förhållanden som verkligen inträffat eller om barnet blivit påverkad av den favoriserande föräldern.

Den händelsekedja som till slut gör att ett barn väljer att utesluta en förälder skapar frustration hos många föräldrar eftersom dessa föräldrar oftast väldigt tydlig ser hur ett barn vänds emot dem utan att de kan påverka eller få hjälp. I de fall föräldrar påtalar det inträffade är det heller inte ovanligt att dessa föräldrar beskylls för att inte se till ett barns bästa utan sätter sina egna intressen före. PappaBarn tycker att det finns en oförståelse hos myndighetspersoner att inte inse att den avvisade föräldern endast försöker föra barnets talan, eftersom ingen annan gör det.

Det är en brist i samhället att socialtjänst och rättsväsen inte tar föräldrapåverkan på allvar. PappaBarns uppfattning är att det råder bristande kompetens inom området och att föräldrapåverkan och dess effekter bortförklaras med att föräldrarna är i konflikt. PappaBarn anser att det är av största vikt att föräldrapåverkade barn utreds eftersom det oftast är hos den favoriserade föräldern som det finns personlighetsproblem och som då bör anses vara en brist i föräldraförmågan.

Att ta parti eller förstärka en förälders version av vad som driver en konflikt eller vad orsakerna är till att en förälder motarbetar ett barns kontakt med den andra föräldern förstärker polariseringen. Detta är ofta inbyggda eller mänskliga brister men direkt oprofessionellt, speciellt av yrkesverksamma inom området.

• Skola - lärare och kuratorer hör den favoriserade förälders berättelser
• Advokater - hör bara sin klients version
• Terapeuter/specialister - hör bara sin klients version
• Släkt och vänner - hör bara sin familjemedlems/väns version

PappaBarn har ingen erfarenhet av avvisade föräldrar som utövar våld, andra övergrepp, missbruk eller ett mycket bristande föräldraskap. Det är inte sådana brister som påverkar ett barns avvisande beteende mot de föräldrar vi möter, det är i de flesta fall helt vanliga, fullt fungerande mammor och pappor.

Att prata om personliga brister hos en avvisad förälder är inte alltid så lätt, upplever en avvisad förälder dessutom tecken på trauma är hjälp och stöd den första insatsen. Men att fundera över sin egen roll i en konflikt är ett sätt att komma vidare och utvecklas till en bättre förälder.

Brister hos en avvisad förälder kan vara:

• Skuldbelägger helt den andra föräldern
• Inget eget ansvar för konflikten
• Svårt att se andra orsaker, än sina egna, till vad som driver konflikten
• Brister i sin egen föräldraförmåga